Att se TV-serien Exit (på SVT) är ungefär lika livsgivande fräscht som att bevittna en proppfull skolbuss som kört rakt in i en bergvägg – utan att ringa 112. Man bara står där. Och glor.

Jag känner mig smutsig när jag tittar på Exit, ändå kan jag inte låta bli. Det är förjävla bra helt enkelt, jag skyller på det. Det är den absoluta sörjan av mänsklighet man får bevittna och den – precis som en morbid busskrock – sätter igång nåt i reptilhjärnan. ”Nääää, sådär får man bara inte göra!!!” tänker den delen av hjärnan som är präglad av sociala koder och samvete. ”Sjuka jävlar!!” tänker moralisten. ”Vi har så jääävla mycket pengar, det finns inte nåt – eller nån – som inte går att köpa!! tänker männen i serien, dom som saknar både sunt förnuft, samvete och moral.

Samtidigt ligger en av männens gamla far på dödsbädden och yrar. Han vill försäkra sig om att han levt ett rikt liv. Han rabblar upp sånt han sett och gjort och när han rabblat klart säger han ”men det största jag varit med om i mitt liv var när du var nyfödd och låg på mitt bröst”.

Det lilla ÄR det stora, förstår du inte det är du en vrickad person. Folk köper Rolexklockor i parti och minut men i samma sekund som dom visar armen på sociala medier riskerar dom att få en rånarliga efter sig. Det är likadant vare sig du bor i Frankrike, Mexico eller Sverige. För samma summa som denna klocka kostar kan du vara tjänstledig och hemma med ditt nyfödda barn i månader, i år. Men nä, det är dom inte, dom jätterika männen. Inte dom i Mexico, inte dom i Sverige och definitivt inte dom i TV-serien Exit.

Det finns någonting mycket sorgligt över människor som är så rika att dom tappat anledningen att önska sig något. Förmågan att längta efter något. Att inte KUNNA köpa allt man vill har ”nåt”. Nåt fint. Nåt dom flesta av oss kan känna igen oss i. Lyckan när man sparat till något och sen kan skaffa sig det. Saken, resan, upplevelsen. Glädjen i att ha nåt ett mål.

Utan längtan vem är man då? Förutom nån av männen i Exit?