När jag var tonåring gick jag runt och trodde att jag var helt ensam om det mesta. Att ingen hade samma problem och funderingar som jag. Att ingen såg ut som jag, att ingen var rädd för samma saker, att ingen mådde dåligt för samma saker. Detsamma som ung vuxen och nybliven mamma. Vi som var unga mammor tillsammans pratade såklart men det var inte självklart att vi vände ut och in på dom tuffaste funderingarna hur trygga vi än kände oss med varandra.

Tänk hur det är nu. Nu pratar nästan alla. Om allt. Och är man inte en som vill säga sina saker högt så kan man med en snabb googling hitta likasinnade och känna tröst där. Jag kan ställa mig i BH och trosor framför spegeln och se massor med kvinnor på Instagram som ser exakt likadana ut. Jag kan vakna i vargtimmen med existentiell ångest som trycker som en anläggningsmaskin över bröstkorgen och skriver jag in mina tankar i Googles sökfält hittar jag personer med samma tankar. Jag vet inte exakt VAD det gör med en men NÅT är det.

Känslan av att inte vara ensam, kan den vara annat än bra? Ja, kanske. Kanske att det är negativt om man tror sig vara helt unik – och vill vara ensam om just det. Unika är vi alla men finns det något mer o-unikt än just det? Det finns absolut ingenting jag tycker, tänker, känner och gör som jag är först med eller ensam om i världshistorien. Andra har gjort precis allt före mig. För mig är den vetskapen som en mjuk madrass. Andra är som jag och det har gått bra. Jag kan falla tryggt. Jag kan gråta, kvida, ha svårt att andas och vara panikslagen och det är okej. Jag är som andra. Ingenting är nytt. Jag överlever.

Tänk om nån hade sagt det till mig när jag var fem och alldeles för ofta drömde mardrömmar om rymden och döden och allt jag inte förstod. Tänk om nån hade sagt att jag inte var ensam, att det är jobbigt men fullt normalt.

Tänk om jag hade fått en kram istället för blockchoklad.