Skymningen faller lagom när ur-och-skurbarnen äter mellis på en blöt bänk. Otympliga overaller, snorsträngar och grytvantar. Så lite sol att min solcellsdrivna balkonglampa bara står och blinkar. Trött. Det är kvartar mellan varje blink. Som upplysta dödsryckningar där på balkongbordet.

Många hamnar i deppgruvan nu. Jag förstår det rent intellektuellt men inte känslomässigt. Det här är en toppentid på året tycker jag. Lugnt. Avstressat. Kallt. Inte mycket måsten. Lite på samma sätt som oktober. Ingen kräver något av en för ingen orkar bry sig. Alla är som min balkonglampa, kippar liksom efter andan. Jag lagar riktig mat, dukar fint, tänder ljus, andas med magen och skrattar så tårarna rinner åt Henrik Dorsin som insmord med en deciliter handkräm på fötterna halkar i femton liter utspilld bearnaisesås och slår i backen med en sån jävla smäll! Helvete så provocerande. Att jag skrattar. Jag vet. Vidrigt. Hur kan jag? Det är ju januari. Jag är bara så trött på människor som berättar för andra hur dom ska vara och tänka. Låt mig må piss i juli om jag vill. Jag och ur-och-skur-barnen älskar januari. Låt oss.