I samma sekund som löpsedlarna ropade ut att sommaren 2023 kommer bli lika varm som sommaren 2018 köpte jag mig en AC. Svintung, jättestor, otymplig – såklart – och därför tackade jag min lyckliga stjärna för fenomenet hemkörning medelst uppbärning.

Så kom då dagen när paketet skulle levereras och precis som utlovat hörde chauffören av sig en stund innan. Att det stod en halvtimme innan på leveransbeskedet var en sak, att chauffören ringde när han var framme var väl mer vad som skedde. Och han ringde på mobilen, inte på porttelefonen.

”Jag står här utanför, lämnar den här, kan du komma ut?”
”Vadå lämnar den? Vad menar du? sa jag förvånat.
”Den är för tung, jag bär den inte. Jag lämnar den här vid infarten.”
”Du kan ju inte bara lämna den?”
”Ja, JAG bär den inte!”
”Jag kommer!”

Jag sprang ner och trodde jag skulle möta chaufför med lastbil precis utanför porten men nejdå, han hade stannat tjugo meter bort, på vägen.
”Du får ta den härifrån”, sa han medans han fipplade med baklyften.
”Jag har ju betalat för hemkörning och uppbärning, gäller inte det nu plötsligt?”
”Jag bär den inte, den är alldeles för tung! Den står ju på en PALL! JAG kan inte bära den!”
”Men hur ska du lösa det då tänker du? Eftersom den ju ska bäras upp. Av dig.”
”Min kollega är sjuk, jag kan inte bära den själv. Jag tänker inte bära den. Den är för tung!”
”Jag hör vad du säger men om du inte tänker lyfta den, hur tror du att JAG ska kunna göra det då? Två trappor upp?”
”Det är inte mitt problem…”
”Nej…uppenbarligen inte, jag har förstått det. Hur hade du löst det om det var min 80-åriga granne som beställt den?”
”Spelar ingen roll. JAG BÄR DEN INTE!”
Han ställde ner helveteskartongen, rejält fastsurrad på en tompall.
”Skriv på här.”

Trettio sekunder senare åkte han och där stod jag med min femtio kilo tunga AC inbäddad i en betydligt större kartong än nödvändigt på en träpall som i sig brukar vara både otymplig och tung nog att släpa på.

40 minuter senare satte jag mig på en stol i köket med maxpuls och bultande biceps och bestämde mig för att inte åka till gymmet. I hallen stod makapären som jag hittills inte kunnat känna den minsta glädje för – än.

Morgonen efter vaknade jag genomsnorig med sån smärta över bröstkorgen att jag trodde jag fått en hjärtinfarkt. Innan jag kom på att det var träningsvärk hann jag ändå tänka att det var värt det. Tänk att få vakna i en 17-gradig nordanvind. Supersommaren, försök komma och ta mig nu. I will survive!