Glad midsommar? Trevlig midsommar? Stekhet midsommar? Dötrist midsommar? Midsommarafton är det idag alldeles oavsett vad man tycker och alldeles oavsett prefix.

Jag har svårt för dagar som denna. Midsommarafton och nyårsafton är dom enda dagarna på året som ger mig ångestpåslag bara genom att finnas. Allting sitter ju i mig, jag vet det. Förväntningar. Alla fina, roliga bilder man ser på sociala medier, alla vackra uppklädda brunbrända människor som verkar trivas perfekt i varandras sällskap. Kubb. Midsommarstänger. Dragspel som hånas resten av året men inte idag. Sill. Nubbe. Jordgubbstårta. Det som händer när alkoholen kickat in fotas inte och läggs inte ut på Instagram. Gräsfläckarna. Spyorna. Blåmärkena. Minnesluckorna. Det vi får se är hemmagjord sill i pimpade glasburkar, dukningar som får Hanna Hellqvist att dregla, vita klänningar som hämtade ur Madicken och smink som inte rinner trots 28 grader varmt. Jag får inte ihop det. Jag får aldrig ihop det såna här dagar.

Jag vill också klä mig lite finare än vanligt men även en finblus får ju fläckar när jag tappat första tuggan med sill, potatis och gräddfil mellan brösten. Jag vill också duka fint, så fint jag kan bland pollen, torra löv och äggskal. Det är så mycket jag vill men livet är inte vare sig som på film eller på Instagram. Det finns filter som gör till och med en kastrull med kokt potatis läcker. Varför då denna förväntansångest? Varför känner jag mig som en dålig människa om jag inte gör en blomsterkrans? Eller så gör jag en krans och tar en selfie och tänker ”vem faaa-aaaan är det där??” och den känslan förtog allt det fina jag hade i håret.

Äh. Jag vet inte. Midsommarafton är en fredag av 52 på ett år. Det hjälper inte att tänka så även om det är sant. Imorgon är det lördag. Inte en vanlig lördag av 52 på ett år. Det är en röd dag, en ledig lördag och jag kommer vakna upp hundra procent nykter och tänka att det blev bra igår hur det än blev. Jag gjorde så gott jag förmådde och mådde så gott det gick.

…. midsommar från mig till dig! ❤️