Mitt i natten var det. Jag har flyttat ut min sköna läsfåtölj till den lilla balkongen, det är sånt man kan göra när ytan inte längre behöver rymma fler personer än jag själv. Jag kan sitta där och ta in den svala natten, andas djupt så magen fylls helt med syre vid varje andetag. Jag böjer mig över räcket och då ser jag den, vattenpölen. Fan så inbjudande. Inte stor, inte djup men den är där och i skydd av sommarnatten tassar jag barfota ner för trapporna och ut på asfalten. Jag försöker tassa tyst, sådär som Harry Potter gjorde i X-box-spelet mina barn hade i en annan tid.

Att stå barfota i en vattenpöl mitt i natten gör något med mig. Den lilla händelsen bevisar att allt man vill är möjligt. Det är bara ens egen twistade hjärna som säger stopp, nej, inte ska väl du? Jo, jag ska. Och jag gjorde. Och ingen märkte nåt för blöta fotavtryck är inte avtryck särskilt länge i en ljum sommarnatt. Det är som om ingenting hänt.