Att skriva om sig själv är självklart en egoistisk handling. Samtidigt, vem tusan ska jag annars skriva om? Arn? Jag kan inte sånt. Gollum? Jag vill inte. Drottning Silvia? Varför skulle jag? Jag kan bara lära mig om omvärlden genom mina egna ögon. Andra kan lyckas få till historier som ger en djupare mening men för mig är närområdet mest intressant. Det är det jag kan påverka, det jag jobbar på att förstå mig på. Börjar jag tänka på universums alla vintergator och skitknepiga djur som lever längst ner i Marianergraven så får jag svindel och dödsångest och ingenting i livet känns värt.

För att förstå den stora världen måste jag börja med den lilla och vet du, det kanske är jättekonstigt, men den lilla världen är faktiskt inte liten för mig. Det ÄR till exempel stort att göra en hjärtundersökning trampandes på en motionscykel endast iförd trosor och ett pappersförkläde.

Om män hade haft bröst hade alla fått cykla med t-shirt men nu har inte män rörliga bröst av det slag som många kvinnor brottas med och att cykla topless är inte något medelålders kvinnor gör till vardags, jag kan sätta en månadslön på det. Män kan dock göra det utan att känna sig fullt lika ut…hängda. Ett förkläde i papp skyler dock inte mycket det heller. Men jag satt där på cykeln och trampade i uppförsbacke tills jag hade maxpuls för jag gör det dom säger, sköterskorna. Det stod nämligen i mina papper efter hälsoundersökningen att jag inte hade något utslag på EKG:n från knäna och nedåt. Att blodomloppet liksom slutade vid meniskerna. ”Du kan dö av det här!” sa läkaren och skickade in en gå-före-i-kön-remiss till hjärtspecialist. ”Men jag lever ju!”, sa jag. ”Och alla prover var ju bra!”, sa jag. ”Mmm…men ditt hjärta mår INTE bra”, sa läkaren och fäste sin sponsorpenna i bekymmersrynkan mellan ögonen. Ett år senare fick jag och mitt endast överkroppsfungerande hjärta komma till en specialist. Jag gjorde ultraljud och cyklade med fladdrande tuttar fastsatt med slangar till en monitor. ”Vad gör du här?” sa läkaren som kollade mina testsvar. ”Helt ärligt? Jag vet inte”, svarade jag. ”Nej inte jag heller”, sa läkaren. ”Enligt ditt ett år gamla EKG har du inget utslag i princip på hela underkroppen. Det kan bara bero på en sak eftersom du faktiskt lever och det är att EKG-klämmorna inte var korrekt ditsatta på nedre delen av benen. För nåt fel på hjärtat har du inte.”

I ett års tid levde jag med tanken på att mitt hjärta var svagt, att det knappt orkade pumpa runt blodet och att jag egentligen, rent praktiskt, borde vara död. Sen var allting hux flux bra och jag fick prova på att motionscykla i princip näck. Kom inte å säg att livet i det lilla inte kan vara ett äventyr?

Dagens tips! Om man glömmer en tvåliters apelsinjuice på balkongen i minusgrader får man en jättestor jättegul isbit.