Sa hon så?
Jag tänkte i mig själv där jag satt på stolen och väntade på en återbesökstid om en månad.
Sa hon verkligen så?

Jag känner efter inåt, det gjorde inte ont ens det allra minsta lilla uns i magen. Jag var så lite arg att det knappt skulle göra utslag på den där blodtrycksmätaren jag för en stund sedan hade runt armen. Jag är noll procent kränkt. Det jag är dock är inte förvånad.

Jag befinner mig på fettfobikernas Mecka, det anrika sjukhuset vid den där arenan där vi hade OS 1912. Samma år som rutinerna för synen på sina medmänniskor grundades i dom skuggsatta hörnorna i sjukhuskorridorerna. Samma år som dom bestämde att BMI är en del av grundlagen.

Vad sa hon till mig? Läkaren som låtsas bry sig så lite om BMI att hon inte ville visa mig min egen vikt men ändå under loppet av trettio minuter inte pratade om annat än den hjälp som finns att få vid ”mitt problem”. Bortsett från att min ögonmedicin fuckar upp en av alla parametrar som kollas upp via urinprov och fyra rör blod på en hälsokontroll är alla mina värden bra. Utom en. Och där behöver jag medicin. Inget konstigt alls. Om en månad ska prover tas igen för att se om medicinen hjälper och det var då, när hon passerade mig i korridoren som hon sa det, liksom i förbifarten.

”Du vet, det går att få ordning på dig med. Tänk….att gå som i en vintagebutik fast i sin egen garderob – och komma i allt! Jag lovar, det är roligt!”

Ja. Hon sa så. Precis så.